Egentlig rekryteringsbas

”AT-läkarna är den enda egentliga rekryteringsbasen vi har.” säger Gunnar Green, ordförande för Jämtlands läns läkarförening, i Dagens Medicin idag när Jämtlands läns landsting minskar på antalet AT-läkare för att spara pengar.

Mitt val att göra primärvårds-AT och min framtid som ”primärläkare” eller distriktsläkare känns som att vara doktor på riktigt i mötet med patienterna, bättre uttryckt av Olle Hollertz; ”Mötet mellan ett Jag och ett Du handlar om att två unika individer möts. När detta möte kan kombineras med vetenskap och beprövad erfarenhet föreställer jag mig att man grovt fångat kärnan i begreppet läkekonst.” (läkartidningen nr 13–14 2010 volym 107) Jag märker nu i mitt arbete hur mycket mer jag lär mig genom möten med patienter och genom att vara en del av den kliniska verksamheten än av timmars läsande i böcker. En vårdcentral som verkligen månar om sina utbildningsläkare och med en handledare som verkligen bryr sig och är tillgänglig utgör dessutom optimala förutsättningar för utveckling och framsteg.

Den här veckan har jag sällskap av en blivande kollega som gör sin vårdcentralsplacering i samhällsmedicin från termin 10 på läkarutbildningen. Lena Marions uttrycker följande; ”Som lärare, såväl prekliniska som kliniska, har vi ett ansvar för att de läkare som utexamineras inte saknar de egenskaper och kunskaper som krävs för vårt yrke.” (läkartidningen nr 22 2010 volym 107)

Det är synd att ”kandidaten” (eller ännu värre ”läkarstudenten”) under den långa utbildningens kliniska placeringar i allmänhet inte har en mer betydelsefull plats än i bästa fall första parkett på åskådarbänken. Att tidigt se den hårt studerande individen som en blivande kollega full av ambitioner, nytänk, färsk kunskap och samtidigt formbar med alla dörrar öppna för möjligheter, skulle på ett helt annat sätt än vad som sker idag, gynna rekryteringen, inte minst till primärvården.

Kom ihåg grunden vi vi bygger vår yrkesroll som läkare på. Som Dr Ralph Peekers sista och för mig och mina kurskamrater på examenshögtiden kanske mest betydelsefulla ord; att när du som läkare på akuten möter en sjuk patient så kom ihåg att du är utbildad i medicin, inte i sjukhusekonomi..

”Medicinen, varför har du övergivit mig?” ”Du bara mumlar på om pengar. Det är allt du tänker på nu för tiden. Du är inte dig själv längre. Vart tog alla dina ideal vägen? Aldrig skada, ofta lindra, alltid trösta.” (Karin Stenfeldt; läkartidningen nr 13–14 2010 volym 107)

Sara Stanford, AT-läkare i Skaraborg

Kristaller och handpåläggning som lindrar

Hur kommer det sig att det är så många som är beredda att betala dyra pengar för pulver, örter, kristaller, handpåläggning och magneter?

Rationella personer som gör en ordentlig marknadsundersökning innan de väljer elbolag eller barnvagn klär av sig för någon som hävdar att de bara genom att känna av kroppens elektriska fält kan konstatera att de har tusentals parasiter...

Botemedlet finns sedan till hands i en liten mystisk flaska som man kan köpa efter konsultationen.

Inom skolmedicinen blir vi ofta frustrerade över att våra patienter väljer att gå till kvacksalvare (SvD,DN) i stället för till oss.

Egentligen är det inte så konstigt och vi inom den traditionella medicinen har mycket att lära.

Om du har diffusa eller svårbehandlade besvär så är det förstås fantastiskt skönt att möta någon som tar sig tid att lyssna. Får du dessutom en förklaring och ett löfte om bot så är det inte så konstigt att du känner dig lite bättre när du går därifrån.

Jag kommer aldrig att vilseleda mina patienter med enkla påhittade förklaringar till komplicerade samband. Däremot kommer jag att fortsätta göra mitt yttersta för att den som varit hos mig ska känna sig lyssnad på och tagen på allvar.

Om vi kan undvika att våra patienter känner sig avvisade och misstrodda så blir utrymmet för kvacksalvarna automatiskt mindre.
Foto: Islandguy

Rätt kompetens på ny myndighet?

En ny myndighet för att granska vården tar form och riskerar lika snabbt att läggas ned (DN).

Det är naturligtvis positivt med fokus på vården och hur den bedrivs. Frågan är bara om det behövs ännu en myndighet för detta? Och framförallt, hur och av vem ska utvärderingen göras?

Det kan låta enkelt men det som görs inom sjukvården är så oerhört mycket mer komplext än vad man först kan tro.

Köer, kostnader, tillgänglighet och operationstider är lätt att mäta. Men hur mycket får det kosta att göra ett hembesök till någon som är gammal, ensam och ledsen? Hur utvärderar man betydelsen av att hinna ringa för att meddela provsvar även när de är normala? När bör man till varje pris ge hjärt-lung-räddning och när ska man i stället hålla handen och tända ett ljus?

Att det är svårt att mäta och utvärdera sjukvård betyder förstås inte att man inte ska försöka. Det viktiga är bara att man försöker med rätt metoder och rätt kompetens.

Är det något jag redan hunnit tröttna på så är det konsultfirmor med näringslivsperspektiv som anser att köer är ett tillräckligt bevis för ineffektivitet och att problemet löses med kortare besök och färre undersköterskor.

Om en ny myndighet innebär att vi slipper dessa så är det värt ett försök. Men jag vill se myndighetens uppdragsbeskrivning och rekryteringar innan jag vågar hoppas på för mycket.
(Foto: Casey Fleser)

Fusk inte bara med pengar

Idag berättar Ekot och DN om fusk med pengar i privata vårdbolag.

Det är naturligtvis alarmerande och upprörande. Men tyvärr är det uppenbart att om incitamentet är tillräckligt stort så genar man i kurvorna, också i sjukvården.

Jag sitter med i Svensk Förening för Allmänmedicins (SFAM) kvalitetsråd. Där jobbar vi med hur man kan mäta och förbättra kvaliteten i svensk primärvård.

Något som är populärt idag från arbetsgivarhåll i Vårdvalssverige är att med ekonomiska morötter och piskor försöka få vissa kvalitetsmål uppfyllda. Det är olyckligt och kontraproduktivt. Det finns visat många gånger om.

Sjukvård är alldeles för komplext för att enstaka mätetal ska vara intressanta. Det som händer är att ekonomiskt pressade enheter presenterar den verklighet som ger mest bonus/minst budgetavdrag.

Om man t.ex. anser det vara viktigt med hälsosamtal kan det ju verka smart att ge en extrapeng till en enhet för varje genomfört sådant (en vanlig lösning).

Tyvärr finns det gott om bevis för att man idag rutinmässigt noterar åtgärdskoden för att hälsosamtal genomförts vid varje besök oavsett vad man pratat om.

Intentionen är bra men resultatet blir urvattnat. Hög kvalitet skapas på helt andra sätt och då blir också chansen mycket större att hälsosamtalen verkligen genomförs och blir bra!
(Foto: dullhunk)

Hot mot försäkringskassan

Nu rapporterar medierna om att hoten mot Försäkringskassans personal ökar.(DN)
Att hota och skrämma enskilda tjänstemän som tillämpar ett regelverk är ett oförsvarligt sätt att hantera frustration och besvikelse.
Men bara för att det är oförsvarligt innebär det inte att det är oförståeligt.
Den allmänna synen på sjukskrivna har på senare år inte handlat så mycket om sympati med en tuff livssituation och utsatthet. Snarare har sjukskrivna ofta beskrivits som parasiter på de skattemedel som vi alla gemensamt betalat men hellre skulle använda för att konsumera platta TV-apparater och nya kök. Alla har någon historia om en bekants granne som svartjobbar och är heltidssjukskriven.
När nu avslagen duggar tätare än tidigare så blir det ytterligare en bekräftelse på parasitstämpeln.
Det finns absolut förändringar som har varit nödvändiga i hur sjukförsäkringen tillämpas. Men de allra flesta vill inget hellre än att kunna sköta ett jobb. Kränkningen det innebär att i stället misstänkas vilja utnyttja systemet får det uppenbarligen att slå över för vissa. Det går aldrig att försvara men ibland att förstå.
(Foto: Blake Patterson)

LEAN på vårdcentral

Vid ingången av år 2009 stod vi inför ett år av stora förändringar med införande av Hälsoval Skåne, vilket för oss innebar många möjligheter men också en utökning av verksamheten med nyinvesteringar och nya medarbetare. Vi befann oss redan i en situation där ” vi sprang som skållade råttor utan att hinna med det vi skulle”. Samtidigt hade vi en stadig grund i en välfungerande vårdcentral med ett stabilt patientunderlag. För att klara omställningen och en framtid i större konkurrens bestämde vi att hoppa på LEAN-tåget, som just nu drar genom sjukvården i Skåne. Det var viktigt för oss att göra det på ett sätt som skulle bli långsiktigt hållbart. Vi köpte därför in konsulthjälp för att komma igång under hösten med vår första värdeflödeskartläggning –” Den akuta patientens väg genom mottagningen.”

När så svininfluensavaccinationen lades på våra axlar övervägde vi att skjuta på LEAN, som kändes som ett projekt för mycket, men insåg att vi samtidigt hade större behov av att slimma vårt sätt att arbeta än någonsin, så i september körde vi igång.

På några få månader har mycket förändrats, främst i sättet att tänka, men också i konkreta resultat. Flaskhalsar har eliminerats, väntetider har kortats och framför allt har ”När ska jag göra det?” och ”Vad ska vi göra?” ersatts av ”Det är väl bättre att jag gör det.” och ”Vi gjorde så här.” Den enda större investering (förutom konsulthjälpen) vi gjort är inköp av utrustning för röststyrd journalutskrift till de två läkare som fortfarande dikterade på band, en investering som vi räknar med är intjänad på tre månader, eftersom vi annars hade behövt utöka på sekreterarsidan. Journalerna skrivs numera ut inom ett dygn i stället för efter 2-3 veckor.

Allas gemensamma ansvar, fokus på sak i stället för person samt att man snabbt testar och utvärderar idéer, tror jag är de största framgångsfaktorerena. Min roll som chef har också förändrats och det är inte alldeles enkelt att gå från ett traditionellt ledarskap till ett mer coachande sådant. För att få stöd läser jag mycket LEAN-litteratur och går LEAN ledarskapsutbildning och börjar så sakta utrusta mig med tålamod att göra en sak i taget och att steg för steg få en bättre fungerande vårdcentral för våra patienter och arbetsplats för våra anställda.

När jag låter fantasin skena iväg ser jag dock ingen ände på förbättringsmöjligheterna och vi har ju bara precis börjat …

Karin Träff Nordström

Bättre beslutsstöd, tack!

Jag läste precis en artikel i Läkartidningen, och förutom en stark medkänsla med AT-läkaren som fått en erinran så kände jag en växande ilska över att vi har så dåligt beslutsstöd att tillgå. För Skånes del har vi vårdprogram som är svårtillgängliga, svåra att tyda och som ibland skiljer sig åt mellan olika orter i regionen (!). Är det inte snart dags att utnyttja den moderna tekniken och få ett datorbaserat, nationellt och kvalitetssäkrat beslutsstöd?

Är vi allmänläkare?

I dagens Studio ett var det ett inslag om en kollega som arbetar med att hjälpa de hemlösa i Stockholm. Under inslaget som varade några minuter så blev han av programledarna kallad såväl husläkare som allmänläkare och distriktsläkare.

Jag tycker att det är talande för hur förvirrat det blivit med vår yrkesbeteckning.

Att vår specialitet kallas allmänmedicin och att vi därmed är specialister i allmänmedicin står klart. Men vad ska vi kalla oss? Hur presenterar vi oss när någon frågar vad vi jobbar med?

"Allmänläkare" är kanske den vanligaste benämningen hos allmänheten och "distriktsläkare" inom läkarkåren. Husläkare är en rest från en gammal reform och familjeläkare går att spåra till den amerikanska specialiteten Family medicine.

Själv brukar jag kalla mig "distriktsläkare" eftersom jag inte riktigt trivs med benämningen "allmänläkare". För mig har den i huvudsak två problem. Först och främst så blir det ofta sammanblandning med t.ex AT-läkare och underläkare. Tanken på att en allmänläkare också skulle kunna vara specialist konfunderar naturligt nog många och ofta får man frågan vad man ska bli sedan.

Dessutom finns den där kopplingen till "allmänläkaren och obducenten" som spökar och skapar en inte så rolig klang hur det nu än ligger till i själva rättsfallet.

"Distriktsläkare" tycker jag har en helt annan tyngd, status och seriositet. Vår fackliga förening heter också distriktsläkarföreningen. Men kan man vara distriktsläkare i vårdvalens storstadsområden? Något särskilt geografiskt distrikt har man inte längre att ta hand om och termen är därför numera missvisande.

Frågan kan tyckas banal och oviktig. Men man ska inte underskatta betydelsen av ett starkt varumärke och en tydlig identitet. Tills vi fått det kan vi trösta oss med att kärt barn har många namn!

På allmänmedicin.se Forum lägger jag upp en omröstning, du kan delta genom att klicka här!

Metakommentar på LT-kommentar om kompetenta knölar

Surnade till på en av Läkartidningens kommentarer.

Det här tycker jag är ett fascinerande dikotomt synsätt: antingen är man en kompetent knöl eller en sympatisk klåpare. Svart eller vitt.

Verkligheten är väl betydligt mångfacetterad än så. Ytterlighetsexemplen har vi väl alla stött på någon gång, men betydligt oftare träffar jag kollegor som både är sympatiska och kompetenta - och någon enstaka gång motsatsen. Att det följs åt brukar snarare vara regel än undantag. Hög kompetens åtföljs ofta av ödmjukhet.

Och jo, jag tror att patienterna är betydligt mindre lättlurade än att de går på en inkompetent charmör.

Web 2.0 i allmänmedicinens tjänst?

Läser just nu den spännande boken
Improving Primary Care: Strategies and Tools for a Better Practice

Boken har sin utgångspunkt från amerikansk primärvård, och ger exempel på illa fungerande mottagningar och vägar ut ur problemen. Det mesta känner man igen - långa dagar med korta besök där både doktor och patient ständigt känner att tiden inte räcker för att lösa annat än det mest akuta för dagen. Annat är förvånande, man lever t ex kvar med pappersjournaler och arkivskåp i stor utsträckning. Datoriseringen hemmavid har kommit mycket längre, men har som bekant sina problem med olika system och klumpiga, ålderdomliga användargränssnitt där det uppenbart är teknikerns perspektiv som dominerar. Frågan är om det t o m är bra att vara sen med införandet - man kanske kan lära sig av andras misstag?

En del idéer känns också igen - ett koncept mycket snarlikt "Bra mottagning" där man försöker göra dagens jobb idag och tar bort väntelistorna presenteras med många goda råd hur man kommer dit utan att jobba ihjäl sig på kuppen.

Andra grepp känns djärvare - man föreslår gruppmottagningar inte bara per diagnos (t ex diabetesskola) utan blandade grupper där patienter med allt från artros till depression samtalar, undersöks och där man gemensamt kommer fram till hur man skall bemästra sjukdomar, funktionsbegränsingar och symtom. Jag skulle gärna vilja prova, men är lite feg - hur tas det här emot av våra patienter tro? Det finns en del intressanta problem att lösa när det gäller sekretess och den utsatthet som många skulle kunna känna i illa fungerande grupper.

Man föreslår också andra vägar att kommunicera med patienterna - allt ifrån telefonuppföljningar till avancerade IT-lösningar. Det förstnämnda är ingen nyhet, men speglar kanske ett system där mottagningsbesök i allmänhet ersätts, men inte andra former av interaktioner. Något för konstruktörer av vårdvalssystem att tänka på - det som ersätts erbjuds i stor utsträckning, oavsett om det finns andra mer kreativa sätt att svara mot befolkningens behov och önskningar.

Här kommer jag osökt att tänka på ett koncept jag fick tipsat om på Facebook: Hello Health. Det handlar om långt driven integrering av flera aspekter kring kommunikation patient-doktor-andra vårdgivare, journalsystem - och viktigt i USA - ett system för att snabbt och enkelt fakturera kostnaderna för besöket. Just att det är allt-i-ett är det finurliga - varför ha ett system för elektronisk kommunikation patient - doktor (mina vårdkontakter), ett för recept (e-recept, apodos mfl), ett för journalföring (diverse olika system - ett dussin bara i Stockholm!) och till det ofta krångliga system för vårdadministration där man registrerar besök, diagnoser mm. Inte att förglömma - vårdbyråkratens våta dröm - nationella patientöversikten.
Ett litet dynamiskt företag har kommit på idén att klämma in allt i samma smarta webbplattform. Inte en statlig arbetsgrupp så långt ögat kan nå. Kostar en slant förståss, men inte i närheten av vad ens det enklaste journalsystem kostar.

Och nu till nästa steg, hade det inte varit spännande att prova konceptet med gruppmottagning men helt virtuellt? Här hade man nog kunnat dra fördel av all dynamik och kreativitet grupprocesserna bidrar med, utan att man behöver dela med sig av de mindre smickrande aspekterna av sin sjukdom till grannen eller de man träffar på ICA?