måndag 16 januari 2012

Ny screeningfråga: Har du silikonimplantat?

Nu är det inte bara levnadsvanor, depression, våld, blodtryck, arv, BMI, kalk, hypothyreos och blodsocker som vi uppmuntras att screena. Kvinnliga patienter med oförklarad värk och andra ospecifika symtom måste man också fråga om de har silikonimplantat.

Hos ett antal kvinnor har industrisilikon spritt sig från spruckna implantat ut i vävnaderna. Historien tycks vara att en slaktare (!) börjat tillverka billiga implantat innehållande billigt industrisilikon i stället för det dyrare godkända medicinska silikonet. Dessutom gjordes det skyddande höljet svagare med följd att risken för ruptur ökade kraftigt. Samtidigt tillverkade man dyrare implantat för de mer välbeställda. Mannen är nu efterlyst av Interpol för brott mot liv och hälsa.

Från Wikipedia hämtar jag information: Silikos är benämningen på stendammlunga orsakad av kiseldioxid (kvarts). Sjukdomen var vanlig tidigare och är nu på väg tillbaka. Silikon är ett samlingsnamn för oorganiska polymerer baserade på kedjor av kisel och syre. Inom industrin framställs kiselgel ur salter av kisel.

Först 2010 förbjöds PIP-implantaten då franska myndigheter upptäckt vad de innehöll. I Sverige har ungefär 4 000 kvinnor fått dem, men centralt register saknas. I Frankrike är de 30 000, i Europa och Latinamerika 300 000.

Myndigheterna i Tyskland, Tjeckien, Frankrike och Venezuela uppmanar nu alla kvinnor som bär bröstimplantat från företaget Poly Implantat Prothèse (PIP) att ta ut dem som en säkerhetsåtgärd. Sverige har inte denna rekommendation. Här, precis som i Storbritannien, anser myndigheterna att det inte finns ett behov av att ta ut dem om de inte orsakar besvär.
Redan 2001 visade en studie samband mellan spruckna bröstimplantat och bindvävssjukdomar som fibromyalgi, Hashimotos thyreoidit och lungfibros. Enligt aktuella franska studier finns dock inget samband med PIP-proteserna och cancer.

Vad vi inte vet är om det är det svaga höljet som är boven, eller om det är själva silikonet. Kanske har det medicinska silikonet lika stor effekt på bindväven som industrisilikonet. Men eftersom de implantaten har bättre kvalitet på höljet så brister de inte lika ofta. De symtom som anses bero på spruckna implantat är ospecifika och vanliga i befolkningen. Troligen krävs fler och större studier för att verkligen visa samband med sjukdomar.

Sedan kommer mina personliga funderingar in. Varför gör man dessa operationer? En del av dem hör till de psykiskt instabila, som ser en ”defekt” i kroppen som orsak till alla problem. Här är risken att problemet flyttar sig till en annan del av kroppen. Några har blivit opererade för bröstcancer – och det må vara dem väl unt att få tillbaka sin kroppskonstitution. Men unga friska flickor och kvinnor – varför satsar de en summa, som för en ung människa är en förmögenhet, på sina bröst? En summa som de skulle kunnat använda till bostad, buffert för arbetslöshet och föräldraskap, långledighet?

Jag hamnar alltid i den obekväma tanken att dagens unga (arbetande) människor har för mycket pengar. Livet är så annorlunda idag jämfört med när jag var ung. Den lilla del av befolkningen som inte studerade började arbeta vid 16-18 års ålder (48 timmars arbetsvecka, ofta tunga jobb). Första barnet kom vanligen vid 20-25 års ålder. Sedan var det familjeliv och ansvar som gällde.

Dagens unga har bara sig själva att tänka på tills de är 30-35 år gamla. Är det en vacker kropp de prioriterar så lägger de små förmögenheter på den. Att amma är inget mål.

De kollegor som med öppna ögon använd billiga icke godkända implantat borde anmälas enligt Lex Maria eller annan lämplig lag.


LÄS MER

PIP-implantat  Svensk förening för estetisk kirurgi 20.5.2010 

Internationellt

Vetenskapligt
Silicone and scleroderma revisited Lupus Febr 2012;21:2121-127

söndag 8 januari 2012

Generalister är den nödvändiga basen för högspecialiserad vård

I en sjukvård som är allt mer högspecialiserad, där organspecialisternas  kunskapsområde blir allt mindre, är generalisterna nödvändiga.

I höstas väckte det uppmärksamhet i allmänmedicinarkåren när "en av oss" ansåg att allmänmedicin som specialitet och verksamhet kunde utgå så patienterna själva, utifrån sin organkunskap, kunde välja rätt organspecialist.

Det är numera länge sedan (1984) den kontroversielle Göran Sjönell i sin doktorsavhandling (en av de första som gjordes av allmänmedicinare) visade att en s.k. väl utbyggd primärvård (1/5000 tror jag) medförde minskad belastning på akutmottagningarna.

En viktig rapport har undgått mig - först idag läser jag i DN om innehållet i Socialstyrelsens rapport "Ökad kompetens inom geriatrik och gerontologi". På sid 20-21 refereras flera studier som visar att geriatrisk vård var effektivare än organspecialiserad. De som utreds och behandlas inom geriatriken överlever och bor hemma oftare än de som hamnar inom "vanlig" sjukhusvård.  Enligt DN-artikeln finns motsvarande visat för höftfraktur.

Detta bekräftar vad vi redan vet: En sjukvård kan inte byggas upp på bara organspecialister. Basen måste vara generalister. Människor består inte av separata organ - kroppen är ett intrikat system där organen interagerar med varandra och med "själen". Många delar i detta system har vi fortfarande dålig kunskap om.

Förr hade generalister (provinsialläkare, distriktsläkare, distriktssköterskor etc) hand om hela familjen, från de gravida kvinnorna till gamlingen på dödsbädden. Idag anses det mer eller mindre självklart att de gravida kvinnorna sköts av barnmorskor och gynekologer och de små och stora barnen av specialutbildade sjuksköterskor och barnläkargeneralister.  Många anser det också självklart att generalister (allmänmedicinare, distriktssköterskor) tar hand vanliga sjukdomar, oavsett vilket organ de sitter i.
Naturligtvis ska även äldre få god tillgång till generalister. Till primärvårdsgeneralister när de är hyggligt friska, till geriatrikgeneralister när de mer sjuka.

Detta utesluter inte ett nödvändigt samarbete med organspecialisterna. Goda konsultationsrutiner, t.ex. via gemensamma patientronder på vårdcentralen eller speciell telefontid hos organspecialisten, gör att generalisten kan få rådgivning och ökad kunskap samtidigt som patienten slipper remitteras i onödan, till båtnad både för patienten och specialistmottagningen. Ju bättre konsultationsmöjligheter, ju bättre samarbete, desto bättre vård hos generalisten.

Jag glömmer inte patienten jag hade som nybliven distriktsläkare på en nystartad vårdcentral. Han kom för blodtryckskontroll. På vägen ut bad han om värktabletter han brukade få hos den privatpraktiker han gått hos tidigare. Han hade "en gammal rygg". Ambitiös som jag var (jag hade just gått kurser i ortopedisk medicin) tog jag anamnes, han fick klä av sig, jag undersökte honom. Det var något som inte stämde så jag ordinerade några prover - han hade en uttalad hypothyreos med muskelsvaghet! Tjugo år tidigare hade han sökt öronläkare pga ont i halsen, han fick pc. Troligen var det en thyreoidit han hade den gången.
I detta besök var minst fyra organspecialiteter inblandade: invärtesmedicin, ortopedi, endokrinologi och otorhinolaryngologi. Jag hade baskompetens inom alla dessa organspecialiteter. Han slapp remitteras hit och dit. Anamnes, undersökning, utredning, behandling och uppföljning skedde på mottagning "nära dig" utan långa sjukhuskorridorer.

Ska man hårddra kan man säga att "en organspecialist är någon som vet allt mer om mer om allt mindre och mindre, tills han/hon slutligen vet allt om ingenting. Medan däremot en generalist är någon som vet mindre och mindre om allt mer och mer tills hon/han slutligen ingenting vet om allting."  ;-)   (Ursprungligen, på engelska, ingenjör respektive socialvetare.) Båda behövs!

Tittar man på kostnadseffektivitet och framtiden måste det alltså vara fel att Sahlgrenska väljer att lägga sparbeting just på geriatriken.

LÄS MER
Pengar är inte allt  DN 8.1.2011