Idag presenterades ett lagförslag rörande patientsäkerhet. (DN, SvD)
Ansvaret för att granska begångna fel hamnar hos Socialstyrelsen. Det är själva händelsen i högre grad som ska bedömas och fokus flyttas från personen. Den biten tycker jag låter jättebra.
Efter att läkare hängts ut i kvällspressen så har HSAN-spöket blivit allt mer skrämmande och det är frustrerande att gång på gång höra kolleger förklara ett handlande med "annars hade jag ju blivit anmäld". Unga doktorer har därmed fått en bild av att en HSAN-anmälan är det värsta man kan råka ut för och tystnaden breder ut sig.
Det är centralt för kvalitetsarbetet att vi vågar prata om vad som gått fel och granska oss själva och vår verksamhet. Det är ett effektivt sätt att öka patientsäkerheten. Ofta handlar det om systemfel/överbelastning och jag har svårt att tänka mig någon som medvetet skadar en patient.
Låt oss hoppas att den här reformen jagar HSAN-spöket på flykten och att vi vågar lära av våra misstag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Handlar det inte om att hitta balansen i tillsynen/granskningen mellan individ och system? Jag som kommenterar gör det utifrån ett patient/anhörigperspektiv. Förra sommaren förlorade jag min son efter en vårdinsats där i stort sett allting brast. 14-gammal drabbades han av en depression och började behandlas vid BUP. Ett halvår senare, när han fyllt 15, tog han livet av sig.
I detta fall är det för mig uppenbart att det handlar om både att det personliga ansvaret brustit och om systemfel.
Hur skall man t.ex. se på det faktum att hans läkare under behandlingen vid BUP aldrig läste journalen!? Och att man struntade i nästan allt som står i de nationella riktlinjerna för hur vården skall bedrivas och även klinikens eget metodblad? (Att t.ex lista risk- och skyddande faktorer och väga in information från föräldrar i bedömningarna blir svårt om man aldrig läser journalen.) Finns det verkligen inget personligt ansvar?
Sedan undrar man också, måste allt pendla mellan ytterligheter? Från ett stort fokus på individuellt ansvar till att allt nu skall vara ”systemets” fel.
Och även om det finns systemfel (som är horribla i vårt fall), lyfter detta helt individen från ansvar? Att t.ex. stänga BUP-kliniken för två månaders semester och skicka hem deprimerade ungdomar utan uppföljning under den tid på året då flest självmord begås, är naturligtvis vansinne. Men har inte personalen en skyldighet att säga stopp? Man hänvisar också till brist på rutiner och nekar till drogtestning trots den nära kopplingen mellan droger och psykisk ohälsa. Men om både föräldrar och psykologen anser att det bör göras, har inte vårdpersonalen ett personligt ansvar att det blir gjort ändå, även om rutiner saknas? Och när man pga brister i rutinerna inte genomför vårdkonferenser kring patienterna, inte bryr sig om detaljer som vårdplaner, har man inte som vårdpersonal ett ansvar att reagera? Det handlar trots allt om legitimerad personal, betyder legget ingenting?
Det personliga ansvaret är det som utgör barriären mellan en god vård och ett sjukt system. Nu plockas det bort, vilket inte bådar gott.
Din berättelse och er förlust berör verkligen. Jag håller med dig om det du skriver, det personliga ansvaret är helt centralt och kan aldrig förhandlas bort.
Möjligheten att dra in legitimationen kommer att finnas kvar liksom granskningen av vem som gjort/inte gjort vad.
Däremot så tror jag att det system vi haft hittills där allt fokus varit på individen bara leder fel.
Precis som du skriver så gäller det att hitta en balans.
Jag vägrar att tro att det ska krävas rädsla för disciplinpåföljd (eller t.o.m. att bli uthängd i medierna) för att göra ett bra jobb. I en arbetsmiljö som stimulerar ansvarstagande protesterar förhoppningsvis någon innan det går så långt som med din son.
I vårt fall vet jag inte om indraget leg är adekvat, en varning tycker jag nog vore nog mer lämpligt faktiskt.
Det jag vill är att man tar på sig ansvaret, eftersom det faktiskt var så att det fanns och det brast. Kan man inte bara erkänna att det var vårdens fel att han inte lever idag, att man faktiskt struntade i riktlinjer och att detta starkt bidrog till att han kunde ta sitt liv? För det var ju faktiskt det som hände.
Sedan tror jag faktiskt också att det är här som skon egentligen klämmer. Jag tror inte att det handlar om varningar eller erinringar. Frågan handlar egentligen om skuld och att ha gjort fel och konsekvenserna av detta. Och det kommer den inblandade personalen aldrig att erkänna även om varje form av disciplinpåföljd är avskaffad. För erkännandet av skuld är så mycket värre.
Du skulle också bara veta vad man är beredd till för att slippa erkänna skuld. Och på alla nivåer. I stället för att skriva som det var att pojken tog livet av sig när BUP stängde för semester, så väljer istället chefläkaren att i sitt pressmeddelande att tala om ”planerat uppehåll i behandlingen”. Det enda som var planerat här var förstås BUPs semesterschema. Men att det skulle vara skönmålning förnekas bestämt. Tydligen kan man av sekretesskäl inte berätta vad som hänt. Men varför i sådana fall överhuvudtaget skriva pressmeddelande? Kan man inte berätta så kan man inte berätta. Syftet är förstås att man som läsare skall förstå att vården nog ändå inte gjort fel. Samma chefläkare ansåg också att uppgiften om att det varit rutin att bara använda muntlig informationsöverföring och aldrig läsa journalen inte heller behövde befordras till Socialstyrelsen. (Några vårdkonferenser hade dock iof inte heller dokumenterats.)
Verksamhetschefen gödslar beröm över sina kompetenta och erfarna kollegor i ett yttrande till HSAN. Samma verksamhetschef berättar även hur bra vården fungerat, som hon rimligtvis knappast kan ha några kunskaper om. Men vad gör man inte för att backa upp en kollega i trångmål?
Sedan kommer både personalen och verksamhetschefen påståenden som på olika sätt antyder att vi är skyldiga till den bristande vården. Bland annat sökte vi hjälp för sent (dock hävdas det samtidigt att pojken var i stort sett frisk), vi skall också ha nekat till olika behandlingar (inget i journalen om detta), och gjorde vi inte det så var vi i alla fall medskyldiga genom att ha accepterat vården som gavs. När BUP gång på gång avfärdade vår oro och alla tecken på risk (fynd av knivar, snaror, apati, paranoida tendenser, social isolering, aptit-, sömnstörningar, sammanbrott i kontakten mellan behandlaren och pojken etc.) och tillslut, några veckor innan han dog, ledsnade på vårt tjat genom att säga till oss på skarpen att vi inte skulle oro oss, ja då accepterade vi tydligen vården. Vad menar BUP att vi skulle gjort? Till och med när vi gång på gång frågade efter drogtestning, vilket varje gång avslogs med: ”Vi gör inte det. Ni kan ju ta honom till socialen om ni vill.”, lyckas man ändå vända till att det var nog var vårt fel ändå att det aldrig blev gjort.
Man nämner förstås heller inget om brister i rutinerna i berättelsen till Socialstyrelsen (som ju utreder just rutiner). Men mot HSAN skyller man dock på bristande rutiner, t.ex. när det gällde drogtestningen, för att undgå det personliga ansvaret. Men varför kunde man då inte berättat det för Socialstyrelsen? Där handlar det ju inte om det personliga ansvaret alls. Orsaken är förstås precis den att det egentligen inte handlar om repressalier, det handlar om att ha gjort fel och att man bedrivit en bristfällig vård. Och detta frenetiska undvikande kan väl knappast tyda på något annat än att man faktiskt själva tycker att man har ett personligt ansvar?
Skicka en kommentar