Narkosläkaren greps på barnintensiven under morgonronden, ett halvår efter att ett visst barn hade avlidit. Hon fick inte ens föra in alla ordinationer i journalen. Det tog två år, åtta månader och nio dagar innan hon äntligen friades från åtalet. Under denna tid har hon ”mött polisens förakt och kvällspressens drev, hon har tagit emot mordhot och trakasserier, fått sin bil vandaliserad samt blivit utestängd från akademiska uppdrag”.
Man kan konstatera att inkompetens och förutfattade meningar hos rättsmedicinare, polis och åklagare har lett till att media, rektor, klinikchefer m.fl. har dömt henne på förhand. Dock tycks det som att hennes chef, arbetskamrater, många andra kollegor och hennes familj inte gjort det. Hennes advokat verkar ha gjort ett enastående arbete.
Narkosläkarens egen berättelse publicerades i
Läkartidningen 51-52/2011. Jag är övertygad om att de flesta läsare gjorde precis som jag – gick direkt på den artikeln. Och de som fick nyhetsbrevet gick nog direkt på den digitala versionen.
Jag måste be att få tacka för berättelsen. Vi har ju alla undrat. Det som stått i media har gett hintar om dels att hon blev illa behandlad, dels att åtal inte borde väckts. Nu får vi det verifierat. Vi behöver inte fundera längre, nu vet vi. Och min beundran för narkosläkaren växer. Vilken styrka!
Berättelsen berör flera viktiga ämnen.
För det första bekräftar den min och andras uppfattning att det var fel att väcka åtal mot henne. Det fanns alltför många oklarheter för att ge grund för misstanken barmhärtighetsmord. Möjligen kan man ha överseende med i en rättstat där åtal utan grund leder till friande av den åtalade. Men ett skadestånd för två förlorade år bör förstås utgå!
Det andra hon beskriver är så mycket mer graverande. Hon beskriver en rättsröta som med all säkerhet inte angår bara henne utan också andra människor, som kanske inte har de resurser som narkosläkaren har.
Hon häktades för att hon inte skulle kunna tala med den undersköterska hon arbetat ihop med under det senaste halvåret. Hon hämtas på sin arbetsplats, får inte ens föra in de sista journalanteckningarna. Ingen talar om för henne vad det gäller – hon förstår inte att det handlar om att hon tagit hand om ett litet barn ett halvår tidigare. Hon får inte tala om för anhöriga var hon finns.
Hon får svälta, hon hindras från att sova, hon utsätts för (ringa) misshandel, hon får höra föraktfulla och kränkande uttalanden från polisen. Hon blir inte upplyst om möjligheten till advokat.
Den medicinska kunskapen hos förhörsledare och åklagare var noll, och ingen var intresserad nog att konsultera någon med aktuell kunskap. Förhörsledaren kunde inte tala om skillnaden mellan mord och dråp. Hon visste inte vad en respirator är, förstod inte procent. Både hon och den första åklagaren kallade natriumklorid (koksalt) för gift. Den nya åklagaren brydde sig inte om hennes skrivelser, lyssnade inte när hon påpekade att man missat något.
Det som till slut avgjorde rättegången var inte de fakta som åklagarna tagit fram. Under två år och åtta månader hade de inte lyckats få fram någon ny information. I stället var det fakta som tagits fram av narkosläkaren och försvarsadvokaten, med hjälp av många engagerade experter, som utgjorde grunden för domen.
Det tredje hon beskriver är civilsamhället. När hon släpptes ur häktet väntade media och privatpersoner på henne. Hon fick hotbrev och mordhot. Hennes bil kördes sönder. Journalister belägrade hennes hem.
Att det inte var möjligt att fortsätta med kliniskt arbete på barnkliniken är en sak. Man kan inte förvänta sig att föräldrar ska kunna förstå, förtroendet blir rubbat. Men en forskande läkare har också andra arbetsuppgifter. Dock fick både rektorn på Karolinska Institutet och utbildningsministern stora skälvan och förbjöd henne att fortsätta med sina uppdrag, trots att hon inte var dömd, trots att hon knappast kunde skada någon där.
Vad jag förstår var åklagarna, poliserna, rättsmedicinaren, rektorn, ministern och ett antal journalister synnerligen inkompetenta. Till yttermera visso överskred de gränser som inte får överskridas – de drog långt gående slutsatser, gjorde hönor av fjädrar, lät sin egen prestige gå före.
Narkosläkaren hade stora resurser i form av teoretiska kunskaper, goda kontakter och antagligen god ekonomi. I Sverige gör sjuksköterskor avancerade behandlingar. Om det i stället varit en sjuksköterska som anklagats – hade han/hon kunnat fria sig? Eller hade han blivit oskyldigt dömd? Hade könet spelat in?
Hur många andra behandlas på detta sätt i våra arrester, häkten, fängelser och domstolar? Hur många döms oskyldigt varje år?
Ett 20-tal JO-anmälningar, om själva arresteringen och häktningen, är redan gjorda men ej avgjorda. Är det dags för en kompletterande JO-anmälan?
Jag hoppas att du, min kollega narkosläkaren, får en anständig jul. Och att du nu är på väg tillbaka till ett människovärdigt liv.
LÄS MER
Åtalet mot barnläkaren saknar stöd i straffrätten Madeleine Leijonhuvud, DN Debatt 12.9.2011 (ej på nätet)
Inlägg
