Det var intressant att det blev 13 kommentarer efter mitt första "riktiga" blogginlägg!
Intressant var också att en eller ett par kollegor (?) inte kände igen sig.
Just idag råkade jag läsa en recension av boken "Möten med motstånd. Kultur, klass, kropp på vårdcentralen" av Ingrid Fioretos, i Distriktsläkaren 1/2011. Jag söker på nätet och hittar fler recensioner. Av någon anledning har jag inte lagt boken på minnet tidigare. Jag hittar också ett antal föreläsningar från en konferens om psykosomatisk medicin.
Allt jag hittar verifierar det jag skrev i förra bloggen. Det finns patienter vi inte förstår. Det finns patienter som vi inte vet hur vi ska hjälpa. Det finns patienter där vi anar att det bakom symtomen finns komplexa, kanske svåra problem, som vi inte kan beskriva och därför inte kan föra i ett sjukintyg.
Våra patienter har en historia. De har erfarenheter som inte alltid varit hälsofrämjande. De har blivit misshandlade som spädbarn, sexuellt utnyttjade som barn, våldtagna. De har blivit föräldrar åt sina alkoholiserade föräldrar. De har levt i krig och umbäranden. De har sett anhöriga mördas, våldtas. De har blivit övergivna gång på gång. De har upplevt livsfara, hot mot livet. De har förlorat tilliten.
Att dessa upplevelser sätter sig i kroppen är inte så konstigt. Vi vet alla att våra kroppar reagerar med knutar i magen, spänningsvärk i nacken, torrhet i munnen, sömnlöshet mm på betydligt mindre farliga upplevelser. Att de som har så svåra upplevelser i bagaget att de inte kan prata om dem får ordentliga besvär är nästan bara naturligt. De som var så små att de inte hade ett språk har också svårt att i ett samtal sätta ord på sina upplevelser.
Jag är övertygad om att bland de här svåra patienterna, som vi har svårt att förstå, är tunga erfarenheter överrepresenterade. Och jag är övertygad om att bland de långtidssjukskrivna är svåra komplexa patienter överrepresenterade. Om man inte anpassar rehabilitering och behandling till varje patient utan tror att alla kan hitta ett nytt arbete på några månader så misslyckas man. Och patienterna återvänder till sjukskrivning.
Svårare än så är det inte.
På 60- och 70-talen hade det offentliga ett extra ansvar för lågpresterande. Det var i stort sett omöjligt att bli uppsagd - i stället ordnades det speciella arbetsuppgifter, man accepterade ett långsammare arbete, man anpassade miljön. Det fanns knappast några prestationskrav på Samhall - deras uppgift var att ordna meningsfull sysselsättning åt dem som hade svårt att hitta ett arbete på öppna marknaden. Detta går inte att jämföra med dagens situation.
Så länge arbetet inte anpassar sig efter människorna så kommer vi att få dras med människor som ska försörjas av samhället. Sedan kan man diskutera i vilken grad de ska försörjas, vilken instans som ska göra det etc etc. Naturligtvis kan man tänka sig att alla som inte själva kan tjäna sitt uppehälle får bli tiggare. Sådant har hänt förr. Fast jag tror inte att det är vad majoriteten av Sveriges väljare tycker.
Och så länge arbetet inte anpassar sig efter läkares och sjuksköterskors kompetens och kapacitet så får vi dels personal som inte orkar längre, dels personal som avgränsar sig mot patienten och dennas behov. Även detta visar Ingrid Fioretos.
LÄS MER
Pressmeddelande, Lunds universitet
Recension i Läkartidningen
Recension i Sunt Liv
Recension Svensk förening för psykosomatisk medicin
Flera intressanta presentationer från konferens med Svensk förening för psykosomatisk medicin i oktober 2010
Intressant var också att en eller ett par kollegor (?) inte kände igen sig.
Just idag råkade jag läsa en recension av boken "Möten med motstånd. Kultur, klass, kropp på vårdcentralen" av Ingrid Fioretos, i Distriktsläkaren 1/2011. Jag söker på nätet och hittar fler recensioner. Av någon anledning har jag inte lagt boken på minnet tidigare. Jag hittar också ett antal föreläsningar från en konferens om psykosomatisk medicin.
Allt jag hittar verifierar det jag skrev i förra bloggen. Det finns patienter vi inte förstår. Det finns patienter som vi inte vet hur vi ska hjälpa. Det finns patienter där vi anar att det bakom symtomen finns komplexa, kanske svåra problem, som vi inte kan beskriva och därför inte kan föra i ett sjukintyg.
Våra patienter har en historia. De har erfarenheter som inte alltid varit hälsofrämjande. De har blivit misshandlade som spädbarn, sexuellt utnyttjade som barn, våldtagna. De har blivit föräldrar åt sina alkoholiserade föräldrar. De har levt i krig och umbäranden. De har sett anhöriga mördas, våldtas. De har blivit övergivna gång på gång. De har upplevt livsfara, hot mot livet. De har förlorat tilliten.
Att dessa upplevelser sätter sig i kroppen är inte så konstigt. Vi vet alla att våra kroppar reagerar med knutar i magen, spänningsvärk i nacken, torrhet i munnen, sömnlöshet mm på betydligt mindre farliga upplevelser. Att de som har så svåra upplevelser i bagaget att de inte kan prata om dem får ordentliga besvär är nästan bara naturligt. De som var så små att de inte hade ett språk har också svårt att i ett samtal sätta ord på sina upplevelser.
Jag är övertygad om att bland de här svåra patienterna, som vi har svårt att förstå, är tunga erfarenheter överrepresenterade. Och jag är övertygad om att bland de långtidssjukskrivna är svåra komplexa patienter överrepresenterade. Om man inte anpassar rehabilitering och behandling till varje patient utan tror att alla kan hitta ett nytt arbete på några månader så misslyckas man. Och patienterna återvänder till sjukskrivning.
Svårare än så är det inte.
På 60- och 70-talen hade det offentliga ett extra ansvar för lågpresterande. Det var i stort sett omöjligt att bli uppsagd - i stället ordnades det speciella arbetsuppgifter, man accepterade ett långsammare arbete, man anpassade miljön. Det fanns knappast några prestationskrav på Samhall - deras uppgift var att ordna meningsfull sysselsättning åt dem som hade svårt att hitta ett arbete på öppna marknaden. Detta går inte att jämföra med dagens situation.
Så länge arbetet inte anpassar sig efter människorna så kommer vi att få dras med människor som ska försörjas av samhället. Sedan kan man diskutera i vilken grad de ska försörjas, vilken instans som ska göra det etc etc. Naturligtvis kan man tänka sig att alla som inte själva kan tjäna sitt uppehälle får bli tiggare. Sådant har hänt förr. Fast jag tror inte att det är vad majoriteten av Sveriges väljare tycker.
Och så länge arbetet inte anpassar sig efter läkares och sjuksköterskors kompetens och kapacitet så får vi dels personal som inte orkar längre, dels personal som avgränsar sig mot patienten och dennas behov. Även detta visar Ingrid Fioretos.
LÄS MER
Pressmeddelande, Lunds universitet
Recension i Läkartidningen
Recension i Sunt Liv
Recension Svensk förening för psykosomatisk medicin
Flera intressanta presentationer från konferens med Svensk förening för psykosomatisk medicin i oktober 2010
Inlägg
1 kommentar:
Hej!
Att Samhall har förändrats och förnyats är i grunden positivt för våra medarbetare och personer med funktionsnedsättning. Uppdraget har dock inte ändrats. Uppdraget är fortfarande att erbjuda personer med funktionsnedsättning arbete inom en verksamhet som passar arbetsförmågan. För att komma in på Samhall blir man anvisad från Arbetsförmedlingen. Och för att bli det måste man ha en funktionsnedsättning och i och med det en nedsatt arbetsförmåga. 40 procent av de som får en anställning på Samhall ska varje år komma från någon av de prioriterade grupperna som har fler än en funktionsnedsättning och/eller en psykisk funktionsnedsättning. De med psykisk funktionsnedsättning har visat sig vara de som har det svårast att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Tidigare när Samhall var mer inriktat på industriverksamhet hade vi inte så många olika typer av arbeten att erbjuda utan det var mest enklare montering och förpackning. Det var också nästan att man gömde verksamheten i industriområden utanför städerna där medarbetarna bara träffade varandra. Numera kan vi erbjuda en rad olika typer arbeten. Allt från industrijobb, både i egen regi och ute hos kund, till service- och tjänstejobb, ofta hos kunder där våra medarbetare blir en naturlig del av personalstyrkan. Vi har sett att de medarbetare som arbetar ute hos kunder, varav många kända som ICA och IKEA, rekryteras oftare av andra företag. Andra företag vill och vågar idag prata om att de anlitar Samhall, så var det inte tidigare.
Att företag rekryterar våra medarbetare är såklart mycket positivt för den enskilde medarbetaren men också för att vi ska kunna bereda plats för nya personer med funktionsnedsättning som också ska kunna komma in på arbetsmarknaden.
Med vänlig hälsning
Anders Ekberg
Tf presschef Samhall
Skicka en kommentar