Alla vi som jobbat inom sjukvården visste det. De som jobbat inom arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst visste det också. Det fanns fler som visste. Ändå fick regeringen igenom sin lag som utförsäkrar människor med en komplicerad symtombild, till en verklighet där inte ens fullt friska ungdomar får arbete.
I ett annat samhälle, så som det såg ut under den långa högkonjunkturen på 60- och 70-talen, led vi brist på arbetskraft. Privata företag och offentlig verksamhet hade inte dagens produktionskrav utan behöll sina lågpresterande och gav dem anpassade arbetsuppgifter. Dessutom fanns Samhall som tog hand om de riktigt lågpresterande, utan krav på att de skulle löna sig.
I ett annat samhälle, så som det såg ut under den långa högkonjunkturen på 60- och 70-talen, led vi brist på arbetskraft. Privata företag och offentlig verksamhet hade inte dagens produktionskrav utan behöll sina lågpresterande och gav dem anpassade arbetsuppgifter. Dessutom fanns Samhall som tog hand om de riktigt lågpresterande, utan krav på att de skulle löna sig.
Det var inte låg sjukpenning som gjorde att många arbetade. Nästan alla vill arbeta - men på ett sätt som fungerar för dem.
Det är ju ganska självklart att i dagens samhälle, där man ska kunna jobba minst 100 %, och där en högkonjunktur upplevs osäker, så anställer man inte lågpresterande. Vilken ansvarsfull arbetsgivare skulle göra det? Bolagets vinst och utdelningar till aktieägarna kan komma att påverkas, och den risken måste i dagens ekonomi absolut minimeras.
Alltså kommer de utförsäkrade i hög procent tillbaka till försäkringskassan - kanske i ett trassligare tillstånd, med försämrad privatekonomi som lett till socialt trassel, psykisk nedgång pga. långvarig oro etc.
Detta beskrivs i tre artiklar i DN 3.3.2011:
Kraftig ökning av sjukdagar
Slöseri med tid och pengar
Reglerna gör folk sjuka av oro
Har vi råd - och lust - att ge långtidssjuka ett värdigt liv?Reglerna gör folk sjuka av oro
Antagligen röstade majoriteten av mina kollegor på alliansen, många på moderaterna. Jag förstår inte varför. Att rösta på en politik som skapar ohälsa? dålig arbetsmiljö för en själv och ens kollegor?
Som tur är finns det människor som jobbar för ett bättre Sverige. Man behöver inte vara socialist för att stödja deras idéer.
Gemensam välfärd
Socialistiska läkare
Gemensam välfärd
Socialistiska läkare
Vad andra skrivit:
Påskupproret i Mynewsdesk 7.3.2011
Diakoner i Hälsingborg protesterar i HD 22.2.2011
Dagens Eko 22.2.2011
Ulf Kristersson socialförsäkringsminister (m) i UNT 16.2.2011
Inlägg
15 kommentarer:
Jag delar inte din verklighetsbeskrivning, åtminstone är den lite väl svart-vit. En del råkar illa ut när de blir utförsäkrade, men långt ifrån alla. Jag upplever tvärtom att många får ett väldigt bra och kompetent stöd från arbetsförmedlingen. Du antyder också att det inte skulle finnas något för "lågpresterande" (hemskt ord!) - det finns en lång rad stödformer via AF som används, t ex lönebidrag. Felet är snarast att de används för lite och för sällan. Ibland pga av att den det gäller inte vill gå med anställningar/praktik där arbetsuppgifterna inte motsvarar kompetensen. Dvs, man vill återgå till tidigare arbetsuppgifter trots att man har stora funktionshinder, t ex efter en stroke.
Till syvende och sist handlar det om vad man vill ha för försäkring: antingen en inkomstförsäkring utan bortre gräns, eller en omställningsförsäkring som under en tid ser till att man kan anpassa levnadsomkostnader, boende etc till en annan inkomstnivå.
Och till slut - var det verkligen så bra förr? När man kunde vara passivt sjukskriven under nästan ett decennium (!) utan några som helst försök till rehabilitering?
Övriga förändringar på arbetsmarknaden kan man knappast skylla sjukförsäkringsreformerna för, det är resultatet av många års långsamma trender, t ex globalisering och rationaliseringsarbete.
Pendeln har enligt min uppfattning svängt för långt men det betyder inte att jag tycker att vi hade en hållbar situation för tio år sedan, där håller jag med Staffan. En sak som jag definitivt har tröttnat på är skyfflandet av ansvar och statistik mellan AF och FK. Om den nuvarande grundprincipen (arbetslinjen) är den riktiga är svårt att dra några mer långtgående slutsatser om nu. Jag reagerade starkt när det beskrevs som en succé redan för något år sedan. Men jag tycker också att det är fel att helt döma ut alla delar av reformerna redan. Tiden kommer att utvisa hur det går för de som nu drabbats av skärpta regler. Att omställningen är jobbig är inte så konstigt men jag tror inte ens att en S-V-koalition skulle återgå till det gamla. Vad jag saknar generellt i politiken (och i samhället) är långsiktiga visioner och tålamod. Sifohysterin gör bara att vi riskerar en Melodifestivalsdemokrati, mest lättsmält vinner. Och vart det leder visar Berlusconis Italien med all önskvärd tydlighet.
Jag vill byta liv med Staffan o Fredrik vilken vecka som helst! De är välkommen till mitt helvete! jag mår skit, har en inkomst som är ett hån, min man lämnade mig för att jag blev så under isen av detta! Jag har bönat o bett om ett jobb i flera år, men får ingen anställning! jag har bönat o bett om hjälp från FK men får det inte. Jag har bönat och bett om hjälp från psyk men de har inte resurser. Vad är kvar? Men enligt er så finns inte jag - ska jag ta livet av mig då så ni får rätt? Och ensam är jag inte! jag har det ändå bra för jag har inte cancer, jag har en mor som fortf arbetar o kan hjälpa mig!
Säg vilken vecka jag ska byta plats med er - vilken som helst! Eller vi kanske ska ta den veckan ni ska ha semester o jag sitter framför min dator för den kostar inget!
Man ska gå en mil i en annan människans skor innan man uttalar sig!
Och vi som nu står utan sjukpenning och utan arbetsförmåga - hur tänker ni att det ska fungera? Jag är en av de privilegierade, för jag har (ännu så länge) pengar på banken och en sambo som försörjer oss. Men jag blir ASFÖRBANNAD över att den försäkring som jag varit med och betalat till, helt plötsligt inte gäller. Tycker ni verkligen att Sverige kan kallas ett välfärdssamhälle när man står utan möjlighet att försörja sig när man blir långvarigt eller kroniskt sjuk? Jag kan försäkra Staffan att svart-vitt är precis vad det är: ena dagen är man frisk och har pengar, andra dagen är man kroniskt sjuk (ja, det kan hända oss alla) och då slutar plånboken fyllas på. Den blir tom efter ett tag. Då känns det svart, jag lovar dig. Jag säger varsågod! Dom pengar du har fått mer i plånboken, har jag betalat genom att inte få den sjukpenning jag ska ha rätt till.
VARFÖR accepterar Sverige detta?
Tack Ingrid för din fina artikel. Jag är själv drabbad av försäkringskassans rättsosäkerhet och har lidit mycket av oro och ångest över hur jag ska kunna försörja mig, och ändå är jag "bara" sjuk på deltid. Det har stört min återhämtning oerhört mycket. Jag såg Ulf Kristersson i Agenda där han inte tog ett smack ansvar och svarade på frågorna om hur de utförsäkrade, som behövde hjälp av tex kyrkan, skulle försörja sig. Han sa att de hade gett sig själva tid till våren att svara på detta.....utan att genera sig över dem som blir ruinerade och sjukare under tiden eller rent av tar sina liv då man inte klarar av kraven. En stor del av de utförsäkrade har återvänt till sjukförsäkringen igen men jag undrar över hur många sjuka som har blivit nekade ny sjukpenning? FK godkänner inte sjukintygen, särskilt de som har psykiska sjukdomar, utmattningssyndrom, kronisk smärta av något slag mm verkar ha svårt att få sjukintygen godkända. Jag håller själv på att överklaga ett avslag och min uppfattning är att FK inte själva riktigt vet hur sjukintyget ska formuleras för att få godkänt. Det måste absolut till en stor ändring av sjukreglerna och ett slut på förskingringen av pengarna från sjukföräkringen. Tack än en gång Ingrid:)
Jag har Ehlers-Danlos syndrom (EDS), en sällsynt genetisk defekt med påverkan på många olika sorters bindväv i kroppen. Symptomen överensstämmer till 2/3 med symptomen för fibromyalgi. Hur många av de långvariga smärtpatienterna har haft en läkare som ens övervägt att det är en EDS-patient de har framför sig? Svaret är: Alltför få, eftersom läkare bara tänker på övertöjbar hud, vilket alla EDS:are inte har.
Om läkarna brydde sig om att ta sig extra tid för patienter de haft länge, som har kronisk smärta, och som inte blir bättre, skulle de kanske kunna hitta orsaken till patientens problem, inte bara avskriva dem som SVB-kärringar (som de fortfarande - jodå, tro mig - gör idag).
Om läkarna brydde sig om att ta sig extra tid för patienter de haft länge, som har kronisk smärta, och som inte blir bättre, skulle de kanske kunna hitta orsaken till patientens problem, inte bara avskriva dem som SVB-kärringar (som de fortfarande - jodå, tro mig - gör idag).
Lika lite som smärtpatienter kan klumpas ihop till en grupp finns det något kollektiv som kan kallas "läkarna". Generaliseringar är lätta att ta till och gör världen väldigt lätt att beskriva, vi och dom.
Trollet - menar du att jag inte får nyansera bilden med de upplevelser jag i princip varje dag har som sjukskrivande läkare har - och den bilden är mer sammansatt än den Ingrid förmedlar. Som jag sa "En del råkar illa ut när de blir utförsäkrade" - och du är väl en av de som råkat riktigt illa ut. Och det beklagar jag verkligen. Att det däremot är något _alla_ råkar ut för som blir utförsäkrade är helt enkelt inte sant, lyckligtvis.
Tyvärr tror jag att många med dig hade råkat minst lika ut med det gamla systemet. Hade en långvarig helt passiv sjukskrivning varit bättre för dig?
Om man nu accepterar tanken på att sjukförsäkring är just en försäkring - kan ni acceptera att det finns gränser i tid, omfattning osv för vad den gäller för?
Jag håller med om att överfinansieringen av försäkringen är uppenbart fel, men principen?
Det finns alternativa system som jag tycker man skall titta på, t ex det norska, där man slagit ihop alla försäkringssystemet till ett. Då slipper man gränsdragningsproblemen, och att man använder olika definitioner för arbetsförmåga mellan olika myndigheter. Nackdelen är att det mer och mer kan upplevas som medborgarlön istället för en försäkringslösning. Märk väl, jag tycker inte dagens lösning är den optimala, men ensidig belysning enbart av nackdelarna blir för grovhugget.
Det som saknas i den nya sjukförsäkringen är det individuella perspektivet. Naturligtvis var det helt galet att människor sjukskrevs för all framtid utan rehab för att få ett friskare liv. Jag funderar ofta på hur jag skulle ha agerat som patient om de gamla reglerna gällde. Men misstänker att jag på egen hand hade sökt efter hjälp, precis som jag gjort sedan dag ett då mitt liv förvandlades till ett smärtfyllt helvete efter en trafikolycka strax efter att de nya reglerna införts.
Problemet för mig med dagens sjukförsäkring är att den tid jag behöver inte kommer att ges mig. Hela första året blev jag gravt felbehandlad av både vården och FK som använde rehabiliteringskedjan till att piska mig tillbaka i arbete innan man ens hade koll på vilka skador jag ådragit mig. Efter ett år blev jag enligt regelverket friskförklarad. Jobbade i några månader och blev bara sämre och sämre. Sjukskrevs igen och den här gången blev det en ordentlig utredning där skadornas omfattning kartlades. Man konstaterade också att rehabiliteringskedjans tillämpning förvärrat det hela.
Nu sitter jag i en situation där tiden går ifrån mig. Drygt 18 månader gick till spillo i början med energikrävande bråk och hot från FK, allt för att få mig ur sjukstatistiken. Och nu är mina dagar snart slut. Mina skador är irreparabla och omfattande. Går ej att operera, jag får lära mig leva med dem. Och det är illa nog att ha fått sitt liv förstört. Men det värsta av allt är att leva i dagens samhälle med dagens sjukförsäkring där tid inte ges. Håller t ex på att arbetspröva. Är tacksam att jag orkar vara ett par timmar om dagen i arbete. Men om några månader är det heltid som gäller. Annars utförsäkring. Utförsäkring för mig innebär en rejäl dipp ekonomiskt, så rejäl att jag inte klarar mig på den minimala ersättning som utgår.
Någon nämnde här att sjukförsäkringen skulle fungera som omställningsperiod för ett fattigare liv...Jag har försökt ställa om, har flyttat till en mindre lägenhet, ska sälja min bil mm. Ändå kommer ersättningen vara så låg att jag inte kan försörja mig själv och mina barn den tid jag har dem.
Jag hade kunnat köpa att man skulle pröva människors arbetsförmåga. Men vad jag inte begriper är varför ersättningen ska vara så fruktansvärt låg. Redan då man får sjukpenning eller förlängd sjukpenning får man ju klara sig med flera tusen mindre i månaden än då man förvärvsarbetar. Det är illa nog, men ändå inom ramarna så att man kan klara sig. Men aktivitetsersättningen är ytterligare flera tusen mindre. Är man ensamstående blir oron för ekonomin det som tar över. Ingen blir ju precis friskare för att man förutom allt annat måste oroa sig för hur man ska kunna betala sina räkningar o ändå ha pengar till mat hela månaden. Som jag då som hela tiden varit aktiv i att söka hjälp, kostar det en hel del med resor till och från vården, mediciner, hjälpmedel mm.
Förstår inte att man inte kan hitta ett sätt att ge de människor det hjälp och stöd de behöver att komma tillbaka i arbete utan att kasta ut alla människor efter ett visst antal dagar.
Staffan, hur nyanserad och avvägd din argumentation än är och hur många lyckade utförsäkringsfall du än sett så framstår ditt förhållningssätt till Trollet och hennes olyckssystrar/bröder som hjärtlöst. Det finns en respektlöshet för andras utsatthet som genomsyrar hela reformen. En reform som gynnar flertalet men som medför att ett antal drabbas hårt och obevekligt saknar etik och moral.
Att man inom sjukvården är upprörd över reformen tolkas ofta som en fråga om inflytande över beslutsprocessen och förlust av makt. Det är rimligare att uppfatta upprördheten utifrån den humanistiska människosyn som kännetecknar större delen av vårdsektorn. "Ändamålet helgar medlen" är inte en hållbar etik idag.
Att acceptera dessa offer på flertalets altare korrumperar vårt samhälle och gör det till en dyster plats att vistas i, inte bara för de direkt drabbade.
Bra sagt Brynge! Håller helt med dig. Vi får ju inte heller glömma att syftet med sjukförsäkringsreformen är att komma åt sjukförsäkringspengarna (enligt Anders Borg och Husmark-Persson) och använda dem till skattesänkningar. Om syftet verkligen hade varit att hjälpa sjuka människor så undrar jag varför Reinfeldt inte är det minsta intresserad av att samtala med långtidssjukskrivna för att ta reda på vad de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden. Han har blivit erbjuden detta av nätverket RESURS men inte visat något som helst intresse på att ta ansvar och utveckla rehabiliteringen för dessa människor. När dessutom många hamnar på kyrkogården istället för i arbete pga arbetslinjen borde de verkligen ta och backa!
Då Titanic sjönk drunknade 1495 personer. Men man räddade ca 700 personer. Om den här regeringen varit ansvariga för bygget av Titanic skulle de ha sagt ungefär såhär: Vi har byggt det största skeppet i historien. Då fartyg sjunker får man räkna med att folk drunknar. Det är oundvikligt. Och trots allt räddade vi ju 700 personer. Det är vi mkt nöjda med!
I alla andra sammanhang där folk dör eller far illa gör man allt vad man kan för att minimera detta. I trafiken har man en nollvision mot dödsolyckor. Man har även satt upp en nollvision för självmord. Men nu dör folk på löpande band för att de inte orkar slåss mer.
Om någon dör på sin arbetsplats i en truckolycka, tillsätts genast en utredning för att förhindra att liknande olyckor händer igen. Men då sjuka dör för att de utsätts för en enorm stress...då kan det pågå i åratal innan något händer som stoppar detta. Sjuka är helt enkelt inte lika mkt värda som friska.
Jag ser två problem med nuvarande system: dels att möjligheten till sjukbidrag under 1-2 år försvunnit och att FK kräver att doktorn ska intyga att patienten ska vara lika sjuk under resten av sitt liv för att få permanent sjukersättning - och både jag och patienten vill förstås att det ska kunna bli en förbättring!
Vad gäller det andra problemet håller jag delvis med Ingrid- men det är inte utförsäkringen enbart som är problem utan arbetsmarknaden. Stimulera till fler platser på Samhall och liknande företag och anställning med lönebidrag eller motsv som gör att det finns en plats i arbetslivet även om den är anpassad och delvis samhällsfinansierad. Den övervägande delen av mina patienter vill arbeta men måste få göra det på sina villkor.
Sen finns det ytterligare ett problem: min erfarenhet ( liksom någon studie jag sett) säger mig att det finns en skillnad mellan svenskfödda och utlandsfödda i möjligheten att få permanent sjukersättning. Jag tror inte det finns en enda människa som frivlligt lever på socialbidrag.
Hej på er!
Är en man på 49 år som har under hela mitt liv kämpat mot JRA - Juvenil Reumatoid Artrit, d.v.s. barnreumatism. Samtliga leder är drabbade och jag hamnade i elrulle vid cirka 18 års ålder. Min reumatism har förstört kroppen totalt och försämringen pågår fortfarande. På grund av detta har jag en smärtproblematik som gör att jag står på morfin behandling vilket jag gjort nu i 21 år så jag har inte kunnat arbeta alls de senaste 11 åren. Men 10 år innan det klarade jag av att arbeta 50% pga att jag vill göra rätt för mig och för att jag hatar att bara gå hemma och bli knäpp. Men tyvärr är det så att jag inte längre kan arbeta hur gärna jag än vill och jag har prövat många gånger att komma tillbaks men framtiden ser jävligt mörkt ut både vad gäller att kunna arbeta igen och att leva ett långt och lyckligt liv.
Med andra ord så har jag erfarenhet av sjukersättning, sjukpension, förtidspension, sjukbidrag, handikappersättning, bostadsbidrag, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg, LSS och LASS från både röda och blå regeringar - men aldrig någonsin förut har jag känt mig så totalt värdelös och kränkt som människa som jag gör nu under denna regering.
Jo, just det. 1. Det var någon av er kommentatorer som sa att det finns dom som inte vill ha "lönebidrag" och det fick mig att minnas tillbaka på tiden då jag var mellan två jobb och försökte få ny anställning. Jag var hos ganska många arbetsgivare och sökte jobb men trots att jag försökte locka dem med nästan gratis arbetskraft så var de inte intresserade. Så det är enligt mig och min erfarenhet lika vanligt eller vanligare att arbetsgivare inte vill anställa fast de får lönebidrag.
2. att det inte var bättre förr eftersom man var långtidssjukskriven utan möjlighet till rehab. Det var just detta jag lockades av, till en början, när moderaternas ordförande och övriga i Alliansen, lockade med rehab. Jag tänkte att det är nog bra att folk får en chans att rehabiliteras så de kan bli friska och/eller bättre. Men att det skulle handla om medborgarnas fysiska och psykiska hälsa var bara skitsnack. Snacka om att jag misstog mig. Istället handlade det enbart om att få ut folk i arbete så fort det bara går och att statsminister försöker få det att låta som att det är för våran egen skull är verkligen irriterande. Läs och titta på filmsnutten på min blogg: http://bjornthoren.se/blogg/2011/03/14/fredrik-reinfeldt-om-valfardssamhallet/
Idag, eller det sista året, har jag 1900 kr kvar till övriga räkningar som hemförsäkring, tv-licens, telefon, bredband, mat, kläder, medicin o läkarbesök när hyran och elen är betald. En hyra av en handikappanpassad lägenhet som är x-tra dyr pga mitt behov av stor lägenhet. Men det tar man ingen hänsyn till längre.
Varför ska jag fortsätta att leva för när hela samhällets politik anser att vi får skylla oss själva..? Läs statsminister Reinfeldts "Det sovande folket" vilket är hans manifestation av hur mycket han föraktar de svaga i samhället.
Ta hand om er!
Nalle
Jag är själv kroniskt sjuk av en svår misshandel och felbehandlad i vården. var en av de första som blev utförsäkrad. jag tvingades säga upp mig från mitt jobb som jag hade på deltid, skulle jobba 50% för att se om jag klarade av det. damen på FK tyckte inte det var bra drog min sjukpenning och skulle ge mig rehab på 100%??? men blev utförsäkrad för att jag inte hade anmält mig som arbetssökande?? hua ja så började min dalande gång ner. Det som gör mig så ont när jag läser här på sidan är, Att man känner sig så obetydlig ingen plats kvar i samhället som en parasit. Men ingen är i själ o hjärta död utan vill jobba och vara social på de grunder att man fungerar med sin sjukdom. Men det mörka hånet inga pengar ingen mat inga mediciner kapen att få pengar till hyra all oro driver ju den bästa till att bara ta allt morfin man har och bara somna in.... Allt som behövs är ju att alla kan få göra så gott de kan och känna att man har en liten plats i samhället.... få se lite sol få sin lön köpa sin mat få vara glad :) fast man har ont!
Skicka en kommentar