torsdag 31 mars 2011

108 läkare protesterar mot utförsäkringarna


Diakoner inom svenska kyrkan har tagit inititativ till namninsamling mot utförsäkringarna och deras följder. När biskoparna tog över fick man fram 5 000 namnunderskrifter. Påskuppropet är en landsomfattande manifestation som planeras till den 25 april. På Facebook och i bloggares och andras texter förvandlades namnet till Påskupproret. Ett underlag är "Myterna om sjukförsäkringarna".

Nu har 108 läkare, de flesta specialister i allmänmedicin eller psykiatri, har ställt sig bakom ett nytt upprop.

Det är nätverket Gemensam välfärd har som tagit inititativ till uppropet. Med tanke på att rekryteringen gått från mun till mun under bara några veckor tycker jag det att 108 läkare är ett imponerande resultat. Samtidigt tycker jag att antalet undertecknare borde vara minst 20 000, dvs alla kliniskt yrkesverksamma läkare i Sverige.

Uppropet publicerades i Svenska Dagbladet 30.3.2011 under rubriken "Sluta straffa våra patienter!"

I samma nummer beskriver ett patientombud under rubriken "Psykiskt sjuka tvingas lämna sina hem" hur de utförsäkrade som "tvingats" bli bostadsrättsinnehavare tvingas sälja sin bostad för att få försörjningsstöd från kommunen. Men idag är det mycket svårt att få tag på en hyreslägenhet. Var ska de bo? Har de bott 30 år i samma lägenhet i innerstan kan det vara en stor påfrestning att flytta till Rinkeby.

Tycker vi att detta är en värdig behandling av människor i Sverige?

Som jag skrivit tidigare är en del av dessa långtidssjukskrivna komplicerade personer, långt ifrån lättrehabiliterade enligt strukturerade planer. Som allmänmedicinare lär vi oss att se individen snarare än sjukdomen. Borde vi inte kräva att samhället också har de möjligheterna? Ska inte försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänst ha möjlighet att individualisera stöd och behandling?

Visst, förr fick dessa människor dra sig fram bäst de ville. En del bodde förstås på gatan. En del tiggde. Andra var på hospital, ofta tvångsintagna.

OK, vi har kanske inte råd med dagens socialförsäkringssystem framöver. Men då måste vi ta debatten. Vilka ska ta stöten när det ekonomiska utrymmet minskar? Ska somliga av oss fortsätta öka vår materiella standard, medan andra får ta stryk? Eller ska vi med god standard hålla igen, rent av acceptera lite lägre standard än vad vi har idag, och avstå till förmån för dem som har sämre chanser i livet?

Ska vi ge de långtidssjukskrivna rehabilitering värd namnet, anpassat arbete värt namnet - och när det inte fungerar, ett försörjningsstöd värt namnet?

Andra som skrivit om detta:
Ulf Kristersson svarar i Aftonbladet
Sydsvenskan 
Skånskan 
De tystas röst 

tisdag 29 mars 2011

Medicin, sannolikhet och risk


Medicinen är ingen särskilt exakt vetenskap vilket man kan förledas att tro av alla sofistikerade provtagningar och undersökningar som idag är möjliga att göra.

En erfaren distriktsläkare som under en period var min handledare slog fast att läkaryrket av nödvändighet innebär att väga risk, nytta och rimlighet mot varandra och att det därför handlar mycket om sannolikhetslära.

Jag har många gånger tänkt på hur rätt han har. När man har jobbat ett tag inser man att det inte finns några enkla sanningar. Patienter och lekmän blir däremot ofta både förvånade och frustrerade över att det inte finns något som är absolut rätt eller fel.

Jag tänker på det ännu en gång idag då Läkemedelsverket håller presskonferens för att meddela att det sannolikt finns en ökad risk för barn och unga som vaccinerats med Pandemrix att utveckla narkolepsi. (SvD, Sydsvenskan) Det kan handla om att i storleksordningen 30 unga i Sverige fått narkolepsi som annars hade sluppit denna hemska sjukdom. Det är naturligtvis både tragiskt och allvarligt.

Innebar det att beslutet att vaccinera den svenska befolkningen i rekordfart var fel?

Kanske. I efterhand har vi kunnat konstatera att den fruktade pandemin var mindre dramatisk än vad de första rapporterna indikerade.

Om det i stället tvärtom hade visat sig att konsekvenserna blivit större än vad man befarade så hade vi sannolikt haft en diskussion idag om hur oansvarigt det var att inte forcera vaccinationskampanjen ytterligare.

Jag minns att många irriterat gick och undrade hur det kunde ta sådan tid att få fram och hit ett verksamt vaccin.

Detta var stora beslut som påverkade många. Som distriktsläkare gör man liknande men individuella avvägningar för sina patienter varje dag. Det bästa är när man kan göra det i samråd med den det gäller men det kräver verkligen att man på ett bra sätt kan tydliggöra vad beslutet handlar om. Det är en svår och viktig del av det vi kallar läkekonst.

Tvärtemot vad många tror har vi därför en mycket begränsad nytta av flödesscheman och algoritmer. Det är alldeles för många faktorer som har betydelse för att den enskilde patienten ska passa in i någon modell.

Att en dator skulle kunna ersätta en doktor är därför tack och lov även ur den aspekten en orimlig tanke under överskådlig framtid.

fredag 25 mars 2011

Tillit och välfärd

I helgen var jag på årsmöte med Kollektivhus NU, en paraplyorganisation för alla kollektivhus i Sverige. Kollektivhus från hela Sverige var representerade. Alla sorters människor, alla åldrar, alla kön, alla yrken. Men vi hade en sak gemensamt: vi vill bo i gemenskap, hjälpas åt, ingå i ett sammanhang. Stämningen var varm, samtalet ständigt pågående.

Att bo i kollektivhus är att känna tillit. Tillit till mina grannar, att mina blommor blir vattnade när jag är borta, att maten blir lagad och disken diskad, att jag alltid kan låna en kopp socker, att mina barn blir sedda. Tillit till att de märker att jag inte synts till när jag borde och att jag kan ringa mitt i natten om jag kommer i nödläge.

Det är skönt att leva i ett land där man kan ha tillit till sina medmänniskor. När jag i en sen kväll letade efter ett hotell på en bakgata i Göteborg frågade jag första bästa man. Han erbjöd sig att visa mig vägen. Men först drog han upp sin legitimation för att visa att jag kunde lite på honom. Han kom från Colombia – ett land där det är farligt att ha tillit. 

Forskning visar att tilliten är en viktig grund för välfärden och för ett samhälles utveckling.

Egentligen säger det sig självt. Handel anses vara en annan grund för välfärdsutveckling. Handel kräver tillit till motparten, att överenskommelser hålls, att handslag och namnteckningar har betydelse, att kronan har ett värde. I modern tid är penningtransaktioner ett exempel. När jag ger en stor summa pengar till tobakshandlaren så litar jag på att min familj i Bhopal, Indien en stund senare kan hämta ut motsvarande summa.

Hälso- och sjukvården baseras på tillit till andras kunskap. Jag utlämnar mig till den som jag anser har kunskaper jag behöver. Jag litar på att läkaren ger mig rätt behandling och att personalen tar hand om mig när det behövs. När jag låter vaccinera mina barn litar jag på att vaccinerna är säkra och att det finns forskning som visar att de gör nytta.

Skolgång och läs- och skrivkunnighet är kanske den viktigaste faktorn för folkhälsan. Illiterata föräldrar som sätter sina barn i skolan har tillit till lärarna, att kan få mina barn bli läs- och skrivkunniga och att barnen kommer att få nytta av detta.

Ett fungerande rättsväsen ökar min tillit, liksom ett fungerande politiskt system på demokratisk grund. Demokrati betyder folkstyre – jag som medborgare ska ha ett visst inflytande på vad som händer och sker. Har jag inte det så kan jag hamna i situationer som i Libyen och Egypten. Krig, vare sig inbördes krig eller krig mellan stater, är aldrig nyttigt ur ett hälsoperspektiv.

Ett socialförsäkringssystem ger mig tillit till samhället, att jag får stöd och omhändertagande när jag behöver det. Jag behöver inte lägga energi, tid och ekonomiska resurser på att hitta försäkringar och sparformer. Jag kan sova lugnt och prestera bättre när jag slipper oron för vad som kan hända om jag blir sjuk, arbetslös eller pensionär. 

Våra ungdomar i låginkomstgettona har tyvärr inte alltid tillit till det samhälle de lever i. TV-serien Klass 9A ger exempel på en skola som sviker föräldrar och elever. När ungdomarna upptäcker att de faktiskt inte haft en chans att få hyggliga framtidsutsikter blir de naturligtvis förtvivlade. Denna förtvivlan tar sig tyvärr ibland uttryck som ytterligare försämrar deras framtidsutsikter.

När det blir alltför många förtvivlade unga, när de söker sig en alternativ karriär inom den kriminella världen, drabbar det även oss andra, utanför låginkomstgettona. När vi tvingas låsa våra dörrar, installera larm, lägga glasbitar på murkrönen så är det ett uttryck för vår minskande tillit. Vi lägger både ekonomiska, sociala och känslomässiga resurser på att avskärma oss, skydda oss – resurser som skulle ha kunnat användas på andra sätt.

Bristande tillit kan få hela länder att rasa samman. I det gamla Jugoslavien fanns mycket tillit över språkgränserna. Men det fanns också nationalister. Genom idogt arbete lyckades de underminera tilliten vilket var grogrunden för kriget. Såren är ännu inte läkta, tilliten inte återerövrad. Den förlorade tilliten har fört utvecklingen bakåt.

Sverige ligger högt – eller högst – på den internationella tillitsskalan. Vi borde vara mycket rädda om detta – det är kanske vår chans att på ett bra sätt klara de förändringar som väntar. Kanske kan vi också genom att utgöra ett föredöme bidra till att andra länder kämpar för ökad tillit. Att bevara vår tillit, att ännu hellre öka den, borde vara ett överordnat intresse för våra politiker.

Inför beslut, inför eventuella reformer borde man alltså alltid ställa sig frågan: Ökar eller minskar detta vår tillit? Om vi ökar konkurrensen – ökar eller minskar det vår tillit? Om vi inför ökad självfinansiering av välfärdstjänster och infrastruktur – ökar eller minskar det vår tillit?

Att det finns klansystem i t.ex. nordafrikanska länder och mellanöstern, maffiasystem i Italien och USA och kastsystem i Indien är inte så konstigt. Människan överlever inte ensam, vi är beroende av flocken. I ett någorlunda stabilt system, där migrationen inte är utbredd, är släkten den naturliga flocken. Det är där vi har vår säkerhet. Till släkten kan man alltid vända sig när man kommit i knipa – men det kräver förstås att man underordnar sig släktens krav.

Karl-Henrik Robèrt, läkare, forskare och grundaren av Det Naturliga Steget och Läkare för Miljön, hävdar att det fjärde systemvillkoret för hållbar utveckling (se nedan) egentligen handlar om tillit. De fyra systemvillkoren är icke förhandlingsbara grundbultar för ett hållbart samhälle. De tre första vilar på naturvetenskaplig grund, och ifrågasätts av få. Vi borde inte heller ifrågasätta det fjärde systemvillkoret.


I det hållbara samhället utsätts inte naturen* för systematisk....
1. ….koncentrationsökning av ämnen från berggrunden (t ex fossilt kol och tungmetaller).
2. ….koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (t ex NOx, hormonstörande ämnen, m.m).
3. ….undanträngning med fysiska metoder (t ex från trafikinfrastruktur, skogsskövling, överfiske m.m) .

Och, i det samhället hindras inte människor systematiskt…
4. ….från att tillgodose sina behov (t ex via missbruk av politisk och ekonomisk makt).

* Definition av ’naturen’: Naturen omfattar området från berggrunden till atmosfärens yttersta skikt, där de livsuppehållande naturresurserna finns (ekosfären).

tisdag 22 mars 2011

Påverka på allvar

Åter efter åtta dagar på skidor i lapplandsfjällen (utan mobiltäckning) kan jag konstatera att debatten och diskussionen på Tankesmedja allmänmedicin närmast exploderat. Det är både stimulerande och roligt och mycket beroende på vår nya skribent, kollegan Ingrid Eckerman.

Hela idén med det här initiativet är att vi inom allmänmedicinen ska ta vår självklara plats i samhällsdebatten. Vi är Sveriges största läkarkår och möter människor i alla livets skeden. Vi har en unik insikt i många av de frågor som diskuteras i pressen.

Se bara hur naturligt Lars H Gustafsson syns i media för att få uppmärksamhet i ärendet med de utvisningshotade makedonska flyktingbarnen (Sydsvenskan). Barnläkare, kardiologer och fetmaexperter exponeras flitigt.

Nu är det dags för oss med sjukvårdens bredaste perspektiv att vara med och påverka på allvar!

fredag 18 mars 2011

Privatiseringen och katastrofberedskapen

Dagens DN debatt: "Privatisering gör Sverige dåligt rustat mot katastrofer".

Det är Johan Färm, "specialist på samhällets krishantering", på BRM Europe, ett privat krishanteringsföretag, som säger så. Förmodligen har han rätt.

Den samordning som planeras sker enbart mellan myndigheter. Detta trots att skattebetalada verksamheter nu till stor del bedrivs av privata aktörer. För att möjliggöra ett helhetsgrepp måste de privata företagen involveras.

Nu citerar jag ur artikeln:

"Om Sverige idag drabbas av en allvarlig kris riskerar en del sjukhus på grund av den bristande samordningen att bli utan el, mat, personal och utan leveranser av läkemedel och andra förnödenheter.

Utförare av hemtjänst och äldreomsorg skulle inte klara av att sköta sina uppgifter. Kommunerna skulle inte längre veta vilka vårdtagare de har ansvar för, var de bor eller var nycklarna till dem finns. Skulle de lyckas ta reda på detta så har de ändå ingen personal som kan utföra uppdragen.

Sjuka människor skulle på grund av bristerna riskera att bli utan mat och vård, vägarna skulle bli oframkomliga och hela infrastrukturen kunna kollapsa.

Sannolikheten att alla svenskar snabbt skulle få relevant information om detta inträffar är liten. De företag som i dag står för den teknik somkrävs för effektiv informationsspridning drivs av privata aktörer och ingår inte i det svenska 'samverkandet'."

Detta angår naturligtvis läkarkåren i högsta grad. Det är vi som kommer att stå på barrikaderna när katastrofen kommer. Alla brister i hanteringen av katastrofen kommer att drabba oss. Läkarförbundet och Läkaresällskapet borde snarast agera och kräva en annan katastrofplanering.

Att en regering avhänder sig ansvar påverkar samhället på många sätt. Vi har under 100 år byggt upp ett samhälle som vilar på förtroende, tillit - en grundbult då det gäller utveckling och stabilitet, och som vi nu ser saknas i t.ex. nordafrikanska länder. Det kommer att drabba alla utom de rikaste, som har möjligheten att låsa in sig i verkliga eller virtuella "fort".

Nyliberalismen, med bland annat utförsäljning av våra gemensamma resurser, raserar denna tillit till samhället. Var och en måste klara sig och sina närmaste på egen hand. Kanske bygger vi upp ett klansamhälle.

onsdag 16 mars 2011

Komplexa patienter och sjukskrivningsreformen

Det var intressant att det blev 13 kommentarer efter mitt första "riktiga" blogginlägg!

Intressant var också att en eller ett par kollegor (?) inte kände igen sig.

Just idag råkade jag läsa en recension av boken "Möten med motstånd. Kultur, klass, kropp på vårdcentralen" av Ingrid Fioretos, i Distriktsläkaren 1/2011. Jag söker på nätet och hittar fler recensioner. Av någon anledning har jag inte lagt boken på minnet tidigare. Jag hittar också ett antal föreläsningar från en konferens om psykosomatisk medicin.

Allt jag hittar verifierar det jag skrev i förra bloggen. Det finns patienter vi inte förstår. Det finns patienter som vi inte vet hur vi ska hjälpa. Det finns patienter där vi anar att det bakom symtomen finns komplexa, kanske svåra problem, som vi inte kan beskriva och därför inte kan föra i ett sjukintyg.

Våra patienter har en historia. De har erfarenheter som inte alltid varit hälsofrämjande. De har blivit misshandlade som spädbarn, sexuellt utnyttjade som barn, våldtagna. De har blivit föräldrar åt sina alkoholiserade föräldrar. De har levt i krig och umbäranden. De har sett anhöriga mördas, våldtas. De har blivit övergivna gång på gång. De har upplevt livsfara, hot mot livet. De har förlorat tilliten.

Att dessa upplevelser sätter sig i kroppen är inte så konstigt. Vi vet alla att våra kroppar reagerar med knutar i magen, spänningsvärk i nacken, torrhet i munnen, sömnlöshet mm på betydligt mindre farliga upplevelser. Att de som har så svåra upplevelser i bagaget att de inte kan prata om dem får ordentliga besvär är nästan bara naturligt. De som var så små att de inte hade ett språk har också svårt att i ett samtal sätta ord på sina upplevelser.

Jag är övertygad om att bland de här svåra patienterna, som vi har svårt att förstå, är tunga erfarenheter överrepresenterade. Och jag är övertygad om att bland de långtidssjukskrivna är svåra komplexa patienter överrepresenterade. Om man inte anpassar rehabilitering och behandling till varje patient utan tror att alla kan hitta ett nytt arbete på  några månader så misslyckas man. Och patienterna återvänder till sjukskrivning.

Svårare än så är det inte.

På 60- och 70-talen hade det offentliga ett extra ansvar för lågpresterande. Det var i stort sett omöjligt att bli uppsagd - i stället ordnades det speciella arbetsuppgifter, man accepterade ett långsammare arbete, man anpassade miljön. Det fanns knappast några prestationskrav på Samhall - deras uppgift var att ordna meningsfull sysselsättning åt dem som hade svårt att hitta ett arbete på öppna marknaden. Detta går inte att jämföra med dagens situation.

Så länge arbetet inte anpassar sig efter människorna så kommer vi att få dras med människor som ska försörjas av samhället. Sedan kan man diskutera i vilken grad de ska försörjas, vilken instans som ska göra det etc etc. Naturligtvis kan man tänka sig att alla som inte själva kan tjäna sitt uppehälle får bli tiggare. Sådant har hänt förr. Fast jag tror inte att det är vad majoriteten av Sveriges väljare tycker.

Och så länge arbetet inte anpassar sig efter läkares och sjuksköterskors kompetens och kapacitet så får vi dels personal som inte orkar längre, dels personal som avgränsar sig mot patienten och dennas behov. Även detta visar Ingrid Fioretos.

LÄS MER
Pressmeddelande, Lunds universitet
Recension i Läkartidningen
Recension i Sunt Liv
Recension Svensk förening för psykosomatisk medicin 
Flera intressanta presentationer från konferens med Svensk förening för psykosomatisk medicin i oktober 2010

måndag 7 mars 2011

Förutspått om utförsäkrade

Alla vi som jobbat inom sjukvården visste det. De som jobbat inom arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst visste det också. Det fanns fler som visste. Ändå fick regeringen igenom sin lag som utförsäkrar människor med en komplicerad symtombild, till en verklighet där inte ens fullt friska ungdomar får arbete.

I ett annat samhälle, så som det såg ut under den långa högkonjunkturen på 60- och 70-talen, led vi brist på arbetskraft. Privata företag och offentlig verksamhet hade inte dagens produktionskrav utan behöll sina lågpresterande och gav dem anpassade arbetsuppgifter. Dessutom fanns Samhall som tog hand om de riktigt lågpresterande, utan krav på att de skulle löna sig.

Det var inte låg sjukpenning som gjorde att många arbetade. Nästan alla vill arbeta - men på ett sätt som fungerar för dem.

Det är ju ganska självklart att i dagens samhälle, där man ska kunna jobba minst 100 %, och där en högkonjunktur upplevs osäker, så anställer man inte lågpresterande. Vilken ansvarsfull arbetsgivare skulle göra det? Bolagets vinst och utdelningar till aktieägarna kan komma att påverkas, och den risken måste i dagens ekonomi absolut minimeras.

Alltså kommer de utförsäkrade i hög procent tillbaka till försäkringskassan - kanske i ett trassligare tillstånd, med försämrad privatekonomi som lett till socialt trassel, psykisk nedgång pga. långvarig oro etc.

Detta beskrivs i tre artiklar i DN 3.3.2011:
Kraftig ökning av sjukdagar
Slöseri med tid och pengar
Reglerna gör folk sjuka av oro

Har vi råd - och lust - att ge långtidssjuka ett värdigt liv?
Reglerna gör folk sjuka av oro

Antagligen röstade majoriteten av mina kollegor på alliansen, många på moderaterna. Jag förstår inte varför. Att rösta på en politik som skapar ohälsa? dålig arbetsmiljö för en själv och ens kollegor?

Som tur är finns det människor som jobbar för ett bättre Sverige. Man behöver inte vara socialist för att stödja deras idéer.
Gemensam välfärd
Socialistiska läkare

Vad andra skrivit:
Diakoner i Göteborg protesterar i GP 7.3.2011
Påskupproret i Mynewsdesk 7.3.2011
Diakoner i Hälsingborg protesterar i HD 22.2.2011
Dagens Eko 22.2.2011
Ulf Kristersson socialförsäkringsminister (m) i UNT 16.2.2011

fredag 4 mars 2011

Nykomling i Smedjan


Det var alldeles nyligen som jag insåg att det finns en allmänmedicinsk tankesmedja. Kul! Smedjan kallades min första bostad som student. Det var ett litet rum med kakelugn och toalett i farstun, fyra trappor upp på Norra Smedjegatan - den motsvarar den långa gången i Gallerian i centrala Stockholm.

Bilden: Sedan min ungdom hör det till att jag klättrar upp i tornet i Notre Dame när jag kommer till Paris. Numera förebyggs självmorden.

Nu får vi se om jag kan bidra med något som läsarna tycker är intressant. Det är ju tre år sedan jag slutade mitt arbete som folkhälsoläkare i Nacka, vilket jag så smått börjar komma över. Jag följer dock med vad som händer via Läkartidningen, Dagens Medicin, Allmänmedicin, Distriktsläkaren, Netdoktorpro och Ordbyte (grupp för allmänläkare på Yahoo). Jag sköljs regelbundet över av mail från Stockholmgruppen i Gemensam välfärd. Med viss tvekan har jag gått med i Socialistiska läkare. Då och då finns det intressanta artiklar i DN.

Däremot har jag inte mycket erfarenhet av sjukvården som patient. Mina receptbelagda läkemedel mot allergi mm skriver jag ut själv. Inte har jag lust att göra någon form av hälsokontroll fast jag nog borde. Mina besök vartannat år hos "min" ortoped, som gav mig nya fina höftleder för 10-11 år sedan, är mer avkoppling - han sätter upp mig sist på dagen så vi kan sitta och prata en bra stund.

Mina värderingar kan sammanfattas i människans lika värde, nu och i framtiden. Av detta följer en känsla av solidaritet med alla människor på hela jorden, åsikten att klyftor ska minimeras, att tillgängliga resurser fördelas jämt och att vi måste ta hand om vår jord. De politiska partier som svarar bäst mot dessa åsikter ligger till vänster om mitten - i den rödgröna röran. Men jag skulle inte vilja kategorisera mig själv som socialist.

De viktigaste avsnitten i min CV är:
- "Folkhälsoläkare" i Nacka 1997-2008, med uppdrag att utveckla det hälsofrämjande och förebyggande arbetet i primärvården i Nacka.
- Allmänläkarkompetens 1977. Distriktsläkare i Tyresö och Nacka 1977-1997, med ett års avbrott för sluten psykiatri.
- Fackligt arbete i lokal läkarförening och lokalt SACO-råd 1975-2004.
- Mastersexamen i folkhälsovetenskap vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap 2001.
- Publicering av boken "The Bhopal Saga - causes and consequences of the world's largest industrial disaster" i Indien 2004.
- För närvarande ordförande i Läkare för Miljön.
- Studier i hållbar utveckling vid Stockholms universitet.

Privat är jag ensamstående med två vuxna söner i Stockholm och en biologisk son i Paris. Inga biologiska barnbarn, men 8 sociala i Bhopal, Indien och 7 i Jordbro. Jag bor i kollektivhuset för 40+ Sockenstugan utanför Stockholms södra tullar. Spelar folkmusik på fiol i Saltsjöbygdens spelmansgille och Stockholms spelmanslag.

Jag gillar att skriva och bloggar inte bara här:
Ingrid tycker till är min privata blogg.
Gästbloggare är jag i Dagens Medicin.
Läkare för Miljöns hemsida sköter jag.
Nyhetsbrev för Läkare för miljön är jag redaktör för.

Så räkna med att jag kommer att återanvända material! Men somligt blir aldrig inaktuellt ...