söndag 31 januari 2010

Den enda rätta läran

Under min uppväxt växte också primärvården upp i Sverige. I kommun efter kommun byggdes fyrkantiga enplanslador som benämndes ”vårdcentral” och befolkades av skäggiga män i slipover och vit rock och små damer med glasögon och bekväma skor. Öppettiderna var alltid 8 till 17. Korridorerna var långa och ljusgula och på väggarna hängde tavlor som ingen visste vem som hade målat eller vad de föreställde.

Nu är det annorlunda. Nu samsas vårdcentraler med läkargrupper, specialisthus och närakuter. Vi specialister i allmänmedicin är lika diversifierade som de lokaler och organisationer vi arbetar inom. Allmänmedicinen är inte längre en specialitet som bara drar till sig en typ av människor utan betraktas som en karriärbana bland många. Vi är unga kvinnor med ambitioner, 35-åriga män som drömmer om att kombinera familj med ett meningsfullt arbete, 55-åriga kvinnor som älskar att dela med sig av sin mångåriga erfarenhet till ST- och AT-läkare, bland många andra.

Hur kommer det sig då att vi har kvar våra gamla attityder? Varför är det så svårt att se olika typer av verksamheter växa fram, med olika arbetssätt och, kanske framför allt, med olika sätt att serva dem vi har i uppgift att bota, vårda, lindra, trösta..?

Det borde vara alldeles självklart att en mottagning mitt i ett ungt och fattigt distrikt i en storstad inte har samma uppbyggnad, öppettider, arbetssätt som i en välbärgad kommun långt ut på landsbygden. Men ser vi varandras olikheter och uppmuntrar varandra när det gäller att försöka anpassa sin verksamhet? Nej, det gör vi inte. Man får ju inte avvika för mycket från den ”enda rätta läran”. Det går inte att göra annorlunda, för det har ingen gjort tidigare. Och definitivt så ska man inte lära av varandra! Det kan vara farligt!

Jag hoppas att vi kan slänga av detta konformitetsok och i stället ge varandra en uppmuntrande klapp på axeln! Det tror jag att allmänmedicinen vinner på!

2 kommentarer:

Staffan sa...

Tomas, mycket klokt inlägg och med mycket pricksäkra och roliga iakttagelser om klädstilen. Känner mig mycket peppad att börja skriva!

Diversifieringen med olika typer av mottagningar har du också mycket rätt i - jag kan bara tänka mig vilka krav som finns i Malmös innerstad jämfört med ute i myllan där jag verkar. Samtidigt tycker jag att det finns större likheter än skillnader mellan stan och landet. Behovet och önskemålet om en personlig kontinuitetsdoktor finns åtminstone på båda ställena.

/SO

Fredrik Settergren sa...

Det är en mycket träffande beskrivning. Min förhoppning var att vårdvalsreformen skulle främja en mer heterogen primärvård. Det återstår förstås att se men de verksamhetschefer jag pratat med upplever att regleringen redan snarare ökat, tvärtemot intentionen. I stället för balanserade styrkort och kravspecifikationer använder man ekonomin som piska/morot.