
På
vår enhet fortsatte vi att sätta diagnoser som tidigare men vår
befolkning blev bara friskare för varje vecka trots att de var sig
lika i övrigt. ACG-ersättningen är nämligen ett nollsummespel där den
totala viktningen alltid är 1,0. Det innebär att när andra började sätta
tyngre och fler diagnoser blev vår befolkning automatiskt "friskare".
Förespråkarna kan då hävda att det är bra att vi blir noggranna med
diagnoser. Tyvärr blir det enligt min erfarenhet för stort fokus på
diagnossättning. Att våra (och de flesta andras) telefonsköterskor
sätter ÖLI-diagnoser numera är bara ett exempel på icke-konstruktiva
tillagda arbetsuppgifter. Glidningen mot depressions- och
ångestdiagnoser är ett annat problem. Det är ju många gånger en
bedömningsfråga (vad är sjuklig ångest och vad är adekvat oro i den
livssituation man befinner sig). I framtiden kommer man nog behöva vara
försiktig när man tolkar siffrorna för psykiatrisk sjuklighet i Skåne
för dessa år. Men om man som enhet inte anpassar sig så blir ekonomin
påtagligt sämre trots samma
uppdrag och det snabbt, det fick vi erfara.